Bo i en semesterort och ha ledigt året om

Blandat
boiensmesterort

Tänk vilken tur vi har, utbrast en kompis som bor i byn, vi bor på en plats som andra åker långt för att semestra i. Det är ju helt fantastiskt. Vi stod där och försökte peppa upp oss från det dystra läget att våra familjer inte kom iväg från byn den här sommaren heller. Vi skulle tillbringa större delen av sommarlovet på plats liksom fallet varit på påsklov, sportlov och jullov innan.

Det är ju så underbart att få bo här säger ju alla som är här på semester till oss men skyndar snabbt hem igen och glömmer bort att det finns en vardag i turistorterna också.

Eller? 

 

boiensmesterort

 

Bo i en semesterort – allt är som en ändlös ledighet?

Vi är så lyckligt lottade att bo på en semesterort året om… det övertygade vi oss där vi stod för några år sedan och låtsades inte om att legoland, gröna lund, badstränder och mjukglass var blott en dröm denna lovperiod igen.

Missförstå mig rätt. Vi och jag älskar att bo här i byn och att det är en semesterort är faktiskt riktigt kul. Nackdelen med att vara engagerad i turismbranschen och servicebranschen är att den låser sina medarbetare att ofta vara som mest upptagna när ”alla” andra är lediga och att de flesta som kommer hit har sin semesterattityd på – glada, uppspelta men även rätt så krävande – vilket är helt naturligt och förståeligt.  Släkt och vänner är givet alltid välkomna och det är lycka att de vill hälsa på. Att dagligen möta semestrande i sin yrkesroll är en intressant utmaning dock och som civil bybo tumla in i semesterfolk är också intressant. Vi är på helspänn hela tiden för att vara trevliga och ge en bra bild av vår by vilket oftast är enkelt men ibland kan det fresta på lite.

Det är en sanning med modifikation det här med ledighet. Vi idag är väl aldrig lediga någon av oss. Uppkopplade med mobiler, internet och sociala mediers ständiga pockande på uppdatering och tillgänglighet har väl inte ens den endaste person riktigt ledigt ifall den inte stänger av pipapparaterna och tar sig upp hit med ett Tre eller Telenor abonnemang som slutar att funka några mil härifrån.

Eftersom det fasta telefonnätet är bortslitet så är det mobila lösningar som gäller och tur är väl det att nödsamtal verkar fungera rätt ofta även om resten av mobilutbudet lägger ner då och då. På min gata bor ju två-tre deltidsbrandmän ändå så jag kan ju springa dit om nätet lägger av.

naturgrontfjall

Lyxen med noll täckning

Paniken i ögonen hos en stressad besökare som undrar om mobilnätet är nere tröstas med att ifall du har telenor kan du gå tre kilometer upp på ett berg däråt så kan du få en plupp mottagning kanske om det inte är skitväder. Efter tre dagar inser besökaren att det är okej med att inte få fram instagram eller facebook ändå via telefonbolagen. Kan surfa via wifi på hotellen…

Vad jag menar är att vi kan ses som en oas i det hysteriska uppdateringssamhället för de som är på besök. STF:s unga testpanel kom fram till att de inte vill ha täckning på fjället då de strosar runt för nöjes skull och vill inte bli störda av pling i telefonen av uppdateringar. Det var fantastiskt. Jag som lever mitt liv här tycker inte det är så fantastiskt att när jag snurrar runt med bilen på glashal väg inte kan larma 112 eller ringa hem och be dem komma med ett reservhjul då jag fått punka för mobilnätet är dött.

Eller om renskötare, naturbevakare, fiskeguider eller andra som har sitt yrkesliv på fjället inte kan larma SOS eller meddela sig till sina kollegor om ev. fågeläggstjuvar, väderförändringar eller annat som är viktigt i deras yrke och arbetsdag då falnar glansen över unga fjällvandrare från Svenska tutistföreningens önskan om att få vara i en lugn och fridfull natur utan störningar från vänner via facebook som vill visa att de sitter på toaletten i Bangkok utan toapapper.

Det är två världar eller världsbilder som möts. Den världsbilden som besökare har som ser fjällen som en oas långt ifrån vardagen oskyldigt ren och oförstörd och den bilden som vi har då detta är vår vardag med alla dess för- och nackdelar och behov som är lika de som besökarna har på sin vardag inne i ett mer tätbefolkat område.

Vi är INTE här på semester vi är här och LEVER vårt vardagsliv och arbetsliv här och vi vill ha chansen till att kunna bedriva våra verksamheter vi med. Då är lyxen att slippa uppkoppling helt plötsligt något negativt. Snacka om skilda världar på synen av fjällvärlden och glesbygden.

Fjättrad vid skolårets stela uppdelning kan skolbarnsfamijer inte välja och vraka när ledigheter ska planeras. Det har alltid varit så sedan skoltvånget infördes och det är inte en avundsjuka på lärare och skolbarns sommarlov som lockar fram mitt gnäll. Eftersom jag vikarierat som lärare vet jag att loven är inte gratis de betalas med svett och hårt slit precis lika mycket som de semesterveckor andra yrkesgrupper tar ut. Loven jobbas in under terminen så inte har lärare någon räkmacka. Grejen är att som arbetande inom serviceyrken så går det inte att tajma ledighet med sommarlov, det gör ont att se att ens barn inte har möjlighet att umgås med sina föräldrar på loven direkt.

Jag har det bra, vi kan tänja och greja och pussla och gör korta utflykter men nog känns det lite trist att inte kunna bomma igen och åka iväg som de flesta andra gör och veta att det inte kostar mig en halv årslön att göra så under sommarlovet eller vilket annat lov som helst.

Vi har gjort det valet såklart att jobba med det vi gör och vi kan flytta härifrån och välja 8-5 jobb med 5 veckor semester och bilköer. Detta är en av delarna i det val vi gjort och vi är medvetna om det och vet att det är möjligt att byta stil imorgon. Mitt gnäll handlar mer om att jag uppfattar förståelsen för vårt val av livsstil är låg. Det är god förståelse hos vår fina skola där rektor och lärare hjälper till med att göra hemuppgifter och tar på sig extra arbete med att ge oss chansen till att ta ledigt under skolåret då de vet att vi inte hunnit lämna byn och träffa släkt på deras hemort eller få chansen att ladda batterierna och se något annat. Få andas avgaser och se höghus till exempel.

Så lite bitterljuvt är det att stå med en annan bybo och begrunda det fina och det besvärliga att bo på en semesterort året om. Vi har inte påsklov varje vecka faktiskt även om ni som besöker oss verkar nästan tro det (se leendet och den vänliga blicken då jag säger det) och gratulerar oss till denna fridfulla lediga tillvaro…

 

Låt det ta tid att bli bybo

Visst. Vi är lugna och harmoniska, ganska medvetna om de val vi gjort för att nå hit. Vi väljer bort en hel del för att få det vi allra mest gillar. Så gör även de som väljer att bo tätbebyggt område. Nej vi kan inte se på bio precis då vi kommer på att vi vill det för vi behöver åka en bit eller om affären stängt så finns inte tre till att gå till. Det är helt okej. Vi har fått så mycket mer som är värt så mycket mer för oss som valt detta.

Det krävs dock en längre tid än en lovvecka att inse fördelarna med livet här eller att få tag i den ”ja men det ordnar sig”-attityden vi har här. Det tar minst ett år, kanske fler, innan rytmen och förståelsen och levnadssättet har lirkat sig in i sinnet. Så även om en retreat en helg kan dämpa det höga blodtrycket så kan ett livsval att bo här göra så mycket mer för dig. Det krävs dock att du ger det hela tid, gott om tid för omställningen går inte över en natt eller ens 200. En del fixar det men de flesta behöver detoxa systemet längre innan fördelarna börjar märkas på riktigt.

Så om du funderar på att flytta ut i vildmarken utanför Tre:s mobiltäckning så hjärtligt välkommen. Vi gillar dig och vi gillar att du törs. Bara ge oss och platsen lite tid att vänja oss vid dig ska du se att det går fint.

Välkommen till semesterparadisets vardag.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Föregående story
Nästa story

You Might Also Like