Tidsbrist är ett begrepp som många av oss känner igen. Det är känslan av att inte hinna med, att ständigt ligga steget efter, att dagen är för kort för allt vi vill eller måste göra. Det är möten, bilprovningen, tandläkaren och handla inför middagen ofta med en inre röst som tjatar om att vi borde göra mer, snabbare, bättre. Men vad händer om vi stannar upp och frågar oss:
Var kommer denna känsla ifrån?
Och ännu viktigare: Finns tidsbrist i naturen?
Svaret är nej. Tidsbrist är en mänsklig konstruktion, ett resultat av hur vi organiserar våra liv och samhällen. I naturen finns inga klockor, inga deadlines, inga att-göra-listor. Naturen följer sin egen rytm som är en cyklisk och intuitiv rörelse i samklang med årstiderna, ljuset och livet självt.När vi upplever tidsbrist är det ofta inte för att vi faktiskt har för lite tid, utan det är för att vi har tappat kontakten med vår egen rytm. Vi har låtit kalendern, arbetsdagen, sociala medier med mera diktera vårt tempo. Vi jämför oss med andra, oroar oss för att inte hinna med, och glömmer att vi har makten att välja annorlunda.
Hittade en intressant artikel som heter “Why do we feel so time poor? A daily diary study of time poverty and well-being” skriven av Mengxi Dong och Xiaomin Sun från tidskriften “Journal of happiness studies” som publicerades i år alltdå 2025. Där undersöker de subjektiv tidsbrist (känslan av att ha för mycket att göra och för lite tid) och hur den skiljer sig från objektiv tidsbrist (faktisk brist på fritid). Deltagarna fick skriva dagbok under sju dagar där de fick berätta om sin upplevda tidsbrist, hur de använde sin tid och hur de mådde.
Det som var intressant var att studien visade att vi människor kan känna oss tidsfattiga även när vi har tillräckligt med fritid, alltså att upplevelsen är viktigare än fakta. Här var definitionen på objektiv tidsbrist att hade man mindre två timmar av fritid varje dag. Den subjektiva tidsbristen visade sig påverkas av hur intensivt man använder sin tid dvs hur hårt man jobbar, hur många avbrott som man fick, känslan av flow och hur ens mottiavtion var på aktiviteten man gjorde. Så varje persons uppfattning om sin tid påverkas av flera faktorer och som man kan göra något åt på jobbet och som enskild person. Ge plats för obruten tid och skapa motivation tex.
Bild av cottonbro studio
Monokron vs. polykron tid
Men vi har ju samma mängd tid allihopa så varför är inte alla lika stressade överllt?
Det kan ju som vi lärde oss nyss vara hur vi ser på tid och hur vi upplever den på individnivå. Ett annat är om vår kultur pressar oss eller låter oss vara flexibla, vaddå menar jag… jo monokront eller polykront sätt att se på tid.
- Monokrona kulturer (t.ex. Sverige, Tyskland, USA):
- Tid ses som linjär och uppdelad i sekvenser.
- Punktlighet, scheman och effektivitet är viktigt.
- Man gör en sak i taget.
- Polykrona kulturer (t.ex. Mexiko, Indien, Mellanöstern):
- Tid är mer flexibel och cirkulär.
- Relationer prioriteras över scheman.
- Flera aktiviteter kan ske samtidigt.
I monokrona kulturer (som Sverige, Tyskland, USA) är tid linjär, schemalagd och punktlighet ses som respekt. När någon kommer sent eller prioriterar relationer framför deadlines kan det tolkas som oansvarigt eller ineffektivt. Exempel: En svensk kan bli frustrerad om ett möte i Brasilien börjar 30 minuter sent medan brasilianaren kanske tycker att det är normalt och att det viktigaste är att alla mår bra. (Iofs mår inte svensken bra…)
I polykrona kulturer (som Mexiko, Indien, Mellanöstern) är tid mer flytande. Relationer, sammanhang och närvaro väger tyngre än klockslag. Det betyder inte att man är lat utan att man prioriterar annorlunda.
Exempel: Att stanna kvar och prata med en vän, även om man är sen till nästa möte, kan ses som respektfullt och mänskligt.
Det är inte lathet utan det är två olika världsbilder:
- Monokrona kulturer: Tid är pengar.
- Polykrona kulturer: Tid är relationer.
Att förstå detta kan minska kulturkrockar och öka ömsesidig respekt. Det handlar om att se bortom sin egen norm och förstå att “effektivitet” kan betyda olika saker beroende på kontext.
Kan se hur vår västerländska kapitalistiska syn sakta förgiftar vårt liv med stress. Att övergå till att vara helt ostressade är nog tvärsvårt men att låta lite mer luft få komma in i maskineriet skulle vi alla må bra av. Ha bufffert kring tiderna, tillåt lite realtioner få ta plats mellan pengaskapande aktiviteter. Att återknyta till naturens rytm kan vara ett sätt att motverka känslan av tidsbrist. Det handlar om att lyssna inåt och skapa utrymme för det som är viktigt. Det kan vara så enkelt som att ta en promenad utan mål, att följa ljuset snarare än klockan, att låta en uppgift ta den tid den faktiskt behöver.
I naturen finns också en viktig påminnelse: allt har sin tid. Frön gror inte över en natt, och en ek växer inte på ett år. Vissa perioder är för vila, andra för aktivitet. Genom att acceptera att vi också är en del av naturen – inte separerade från den – kan vi börja se vår egen tid som något vi får förvalta, snarare än kämpa mot.
När vi känner oss stressade och pressade kan vi fråga oss: Vad skulle naturen göra? Svaret är ofta: Den skulle vänta. Den skulle vila. Den skulle lita på processen. Och kanske är det just det vi behöver göra… dvs lita på att vi har tid, att vi är på rätt väg, och att det inte är bråttom.
Så nästa gång du känner att tiden inte räcker till, stanna upp & påminn dig själv: tidsbrist finns inte i naturen och du är en del av den.
FRÅGA: Hur skulle din vardag förändras om du började se tid som något du får samspela med snarare än något du måste kontrollera?
H en fortsatt fin dag!
Kram Camilla