Stubbsittning, konsten att inte göra någonting alls kan vara den allra mest konstnadseffektiva hälsofrämjande aktiviteten du kan göra.
Jag har suttit på en stubbe i skogen tillräckligt många gånger för att känna precis hur den känns att sitta på. Lite ojämn till vänster, fastare till höger. Det är inte en meditationsplats. Inte en rutin. Det är bara en stubbe. Och ändå är det dit jag går när tankarna snurrar för fort, när datorn tagit för mycket plats, när jag behöver påminna mig om vad som är verkligt. Enda nackdelen är myggen, just nu när jag skriver det så är det just myggorna som kan avgöra hur njutbar en stubbsittning blir…
Men det kräver minimalt med utrustning och inga förkunskaper. Det är bara att göra.
Vad är stubbsittning egentligen?
Begreppet är så enkelt att det nästan är komiskt. Du går ut. Sitter ner. Du stannar kvar ett tag. Det är allt.
Inga appar, inga tekniker, ingen utrustning. Du behöver inte ens en stubbe; en sten, ett trädgårdsland, en parkbänk fungerar lika bra. Det enda kravet är att du är stilla, och att du är ute, och att du låter det ta lite tid. Det är väl en kortare variant av skogsbad som blivit ett etablerat koncept de senaste åren.
Här i södra Lappland är det lätt att glömma hur tillgängligt det är. Skogen börjar där tomten slutar. Men jag vet att det inte ser ut så för alla och ändå, även i stadsaktigt leverne, finns det något som liknar natur om man letar. En trädgård. Ett gathörn med ett gammalt träd. En bänk med utsikt mot himlen. Ju mer natur desto bättre men ibland får man lov att nöja sig med vad som finns i ens närhet.
Vad händer när du sitter still?
Jag märkte det första gångerna jag verkligen stannade kvar länge nog: hjärnan protesterar lite till en början. Den vill ha något att göra, någonstans att ta vägen. Den föreslår att du borde kolla telefonen, fundera på middagen, planera nästa vecka. Det är jättesvårt att låta bli.
Men om du sitter still tillräckligt länge börjar något annat hända.
Fåglarna kommer lite närmare. Du börjar höra tystnaden, vindens rörelse i löven, en myra som arbetar vid din fot, din egen andning. Och så, nästan omärkligt, lättar det lite. Kan inte påstå det är en brytpunkt efter ett visst antal gånger eller hur länge man sitter, men det är ju som vanligt att ju mer man övar desto bättre blir man på det.
Det är inte meditation i teknisk mening. Du behöver inte hålla fokus på andningen eller upprepa ett mantra. Du behöver inte prestera lugn. Det infinner sig ändå, i sin egen takt. Det är det som lockar mig som mest är nog att det inte är något som man kan göra bra utan det är något som bara görs. Precis som med yoga nidra, du kan inte göra fel utan det som blir är vad du behövde just då.
Forskning visar att redan tio minuter i naturen kan sänka stresshormonet kortisol märkbart. Bäst resultat får man om man sitter mellan 20-30 minuter. Jag vet inte exakt vad som händer i kroppen när jag sitter på min björkstubbe, men jag känner skillnaden efteråt. Något har lagt sig. Det är väl kanske just att stresshormonet har minskats i min kropp och den kan lägga av med att vara på högspänning.
Det som händer med tankarna
En av de saker jag uppskattar mest med stubbsittning är att den ger distans.
Inte avstånd på det hårda, kyliga sättet utan mer ger perspektiv. Bland stubbar och stenar och saker som lever i mycket längre cykler än mina egna bekymmer, känns det som att problemen hamnar i rätt proportion. Inte borta, men lagom stora. Det blir inte lika akuta och hemska, det får en mer rimlig plats i mitt medvetande.
Och idéerna. De bästa tankarna jag har haft de senaste åren har inte kommit vid skrivbordet. De har kommit utomhus, när jag inte letade efter dem. Det verkar som att hjärnan behöver ta en paus från att försöka för att kunna tänka fritt. Att ha tråkigt och ge mig tid att verkligen tänka tanken klart och inte stressa den mot att höra på en ljudbok eller se en film medan jag scrollar.
Samhörigheten
Det här är svårare att förklara, men jag vill försöka ändå.
Det finns stunder, inte alltid, inte på kommando, när jag sitter där och plötsligt känner något som liknar samhörighet. Med träden, marken och med det faktum att det här har pågått långt innan mig och kommer pågå långt efteråt. Det är inte religiöst för mig, inte heller filosofiskt i teorin. Det är mer som en fysisk upplevelse. Att vara en del av något större, utan att behöva förstå det. Det är kanske den mest oväntat starka effekten av att sitta still på en stubbe i skogen.
En rätt färsk undersökning visade att de som deltar i skogsbad och som har liten erfarenhet av skogsbad visade en märkbar ökad känsla av samhörighet med naturen efter att ha gjort ett skogsbad. De med tidigare erfarenhet inte visade någon tydlig ökning. Det kan bero på att de redan hade en hög sådan samhörighet som inte ändrades efter bara en till utevistelse. Skogsbad är en längre variant av stubbsittning och innehåller fler delar, men just att vara i naturen utan störningar förenar de båda varianterna.
Börja här
Om du aldrig har provat: ta med dig en kopp kaffe eller te. Gå ut. Hitta något att sätta dig på. Lämna telefonen i fickan. Stanna i minst tio minuter, gärna längre. Gör ingenting. Se vad som händer.
Vad händer när du stannar upp? Berätta gärna <3
Bild av Vitali Adutskevich och stubbsittaren av Nathan J Hilton