Stubbsittning, konsten att inte göra någonting alls
Jag har suttit på en stubbe i skogen tillräckligt många gånger för att känna precis hur den känns att sitta på. Lite ojämn till vänster, fastare till höger. Det är inte en meditationsplats. Det är inte en rutin. Det är bara en stubbe. Och ändå är det dit jag går när tankarna snurrar för fort, när datorn tagit för mycket plats, när jag behöver påminna mig om vad som är verkligt.
Vad är stubbsittning egentligen?
Begreppet är så enkelt att det nästan är komiskt. Du går ut. Du sitter ner. Du stannar kvar ett tag. Det är allt.
Inga appar, inga tekniker, ingen utrustning. Du behöver inte ens en stubbe; en sten, ett trädgårdsland, en parkbänk fungerar lika bra. Det enda kravet är att du är stilla, och att du är ute, och att du låter det ta lite tid.
Här i södra Lappland är det lätt att glömma hur tillgängligt det är. Skogen börjar där tomten slutar. Men jag vet att det inte ser ut så för alla och ändå, även i stan, finns det något som liknar natur om man letar. En trädgård. Ett gathörn med ett gammalt träd. En bänk med utsikt mot himlen.
Vad händer när du sitter still?
Jag märkte det första gångerna jag verkligen stannade kvar länge nog: hjärnan protesterar lite till en början. Den vill ha något att göra, någonstans att ta vägen. Den föreslår att du borde kolla telefonen, fundera på middagen, planera nästa vecka.
Men om du sitter still tillräckligt länge börjar något annat hända.
Fåglarna kommer lite närmare. Du börjar höra skikten i tystnaden, vindens rörelse i löven, en myra som arbetar vid din fot, din egen andning. Och så, nästan omärkligt, lättar det lite.
Det är inte meditation i teknisk mening. Du behöver inte hålla fokus på andningen eller upprepa ett mantra. Du behöver inte prestera lugn. Det infinner sig ändå, i sin egen takt.
Forskning visar att redan tio minuter i naturen kan sänka stresshormonet kortisol märkbart. Jag vet inte exakt vad som händer i kroppen när jag sitter på min björkstubbe, men jag känner skillnaden efteråt. Något har lagt sig.
Det som händer med tankarna
En av de saker jag uppskattar mest med stubbsittning är att den ger distans.
Inte avstånd på det hårda, kyliga sättet – utan perspektiv. Bland stubbar och stenar och saker som lever i mycket längre cykler än mina egna bekymmer, känns det som att problemen hamnar i rätt proportion. Inte borta, men lagom stora.
Och idéerna. De bästa tankarna jag har haft de senaste åren har inte kommit vid skrivbordet. De har kommit utomhus, när jag inte letade efter dem. Det verkar som att hjärnan behöver ta en paus från att försöka för att kunna tänka fritt.
Samhörigheten
Det här är svårare att förklara, men jag vill försöka ändå.
Det finns stunder, inte alltid, inte på kommando, när jag sitter där och plötsligt känner något som liknar samhörighet. Med träden. Med marken. Med det faktum att det här har pågått långt innan mig och kommer pågå långt efteråt.
Det är inte religiöst för mig, inte heller filosofiskt i teorin. Det är mer som en fysisk upplevelse. Att vara en del av något större, utan att behöva förstå det.
Det är kanske den mest oväntat starka effekten av att sitta still på en stubbe i skogen.
Börja här
Om du aldrig har provat: ta med dig en kopp kaffe eller te. Gå ut. Hitta något att sätta dig på. Lämna telefonen i fickan. Stanna i minst tio minuter, gärna längre.
Gör ingenting.
Se vad som händer.
Vad händer när du stannar upp? Berätta gärna <3
Bild av Vitali Adutskevich