Hur ska jag fixa dessa råd?
Kan det verkligen ligga något i det?
och
Hur i hela friden ska jag fixa det?
- Omge dig med en moai = grupp nära grannar och vänner.
- Sådana nätverk ger både ekonomisk och praktisk trygghet.
- Sluta inte jobba bara för att du går i pension! Var aktiv!
- Yuimaru = man hjälper varandra när det behövs är en viktig trygghet som ger balans och lugn.
Moai, en grupp nära vänner och grannar
Ensamhet var det jag kände då vi bodde i stan som barnfamilj. Jag har testat både Umeå och söderort utanför Stockholm men det var svårt att komma in i någon MOAI där, de var redan fulla men jag fick vara med på undantag ibland.
Öppna förskolan sluten mammasamvaro
Öppna förskolan på Ålidhem i Umeå var befolkad av mammor från samma mammagrupper som ville hänga med varandra och inte tala med någon ny. Jag försökte prata med dem men det titta på mig som jag var ett pucko som tilltalade dem. En dag fick jag kontakt med en annan mamma, hon var från en by utifrån och var inte där så ofta och var kontaktsökande och pratglad. Jippie. Men jag lyckades aldrig komma dit samtidigt som henne igen.
Då det kom någon pappa dit så norpade mammagrupperna honom med -JA vi känner igen bebsien så du måste vara Annas man så vi vet ALLT om dig… åsså var han iväg i deras grupp.
Ja så där kom jag inte in i någon ny grupp av nya vänner utan nöja mig med min egen lilla familj. Samma sak var det med den andra öppna förskolan jag besökte utanför huvudstaden. Jag fick inte kontakt med någon.
Visst kan det mest bero på mig själv vilket ofta är sant i andra sammanhang men jag vet att jag var mycket mån om att vara sällskaplig och trevlig där…
I min by är det inte alls så. Där får jag sällskap när jag vill. Inga problem. Finns alltid någon som vill byta några ord. Dessa samtal som sker i kön i affären, på vägen utanför eller vid brevlådan uppstår inte på samma sätt i ICA maxi:s kö eller på gatan i stan. Där ser ingen och har inte tid och om någon snackar med en är det ett barn eller någon med mindre vetande såsom en nyinflyttad lantis eller någon med sinnesstörning.
Den lilla gruppen av nära vänner är nog lika stor i stan men den träffar man inte på lika lätt för de är så utblandade med andra som man inte har en relation med. Det är på både gott och ont. En dålig dag behöver du inte småsnacka i kön då du bara behöver en mjölk men i byn så får du reda på en massa och förväntas dela med dig av ditt utbud också oavsett ditt sinnesläge.
Fördelen med större utbud av människor är att det kan gå lättare att hitta de vänner som du är mest lik eller har störst utbyte av. I en mindre ort får du nöja dig med de som finns och lära dig att hantera dem för du lär inte hitta nya där på ett tag…
 |
| Hjälpas åt att dra åt rätt håll… |
Yuimaru, hjälpa varandra
På landsbygden stannar man och hjälper någon som har problem. I stan blir det inte samma naturliga respons för det är en större osäkerhet ifall personen är frisk i knoppen eller kan ha dold agenda att hoppa på en och det blir kaos om man försöker hjälpa till istället. Det är ju en oskriven lag om att hellre skrika ”Det brinner” än ”Hjälp” om man behöver just hjälp i stan… annars vågar ingen komma dit.
Lyssnade på en krönika av Nour El-Rafai i P1:s god morgon världen om hur villaområdena inte har råd att bjuda på middag när hon som barn var på besök men i hyreshuset med trångbodda grannar så fick hon alltid en tallrik och en plats i gemenskapen. Hennes budskap var det finns alltid så det räcker till alla, det är bara så att då blir det lite mindre till alla bara.
I byn finns det så det räcker till alla. Då affären är stängd finns det grannar som har. För i byn kan det hända att affären verkligen är stängd. I stan om du ska låna av en granne är man mysko och har nog en annan baktanke för lilla kvartersbutiken har ju öppet.
Om vi åker nio mil in till samhället med apotek, systembolag och bygghandel frågar vi de vi träffar på i byn, innan vi åker, om de behöver något därifrån. Efter ett tag har man med sig en kasse biblioteksböcker, en lista på vin eller ett artikelnummer på en skruvsort som någon behöver få fixat. Samma sak sker när någon ska iväg, då kan vi skicka med en lista på ärenden som vi behöver få gjorda.
Ekonomisk och praktisk trygghet
Just det att man hjälps åt och att det alltid finns en tallrik att få dela är en praktiskt och ekonomisk trygghet i byn. Byns barn har alltid några ögon på sig och jag vet att om mitt barn gör illa sig finns det alltid någon vuxen nära som de kan gå till om jag inte finns till hands. Förr hade småbönderna i byarna det lika bra eller dåligt och hjälptes åt, de var beroende av varandra på ett sätt vi i dagens samhälle inte är. I dagens by finns lite av det kvar, känslan att vi är ett och att vi vill varandra väl. Givevis är vi som precis alla andra och ser om vårt eget hus först och tävlar om störst studsmatta på tomten och så men ändå finns det kvar en gnutta av det gamla bondesamhällets samberoende som är som ett litet klister och skyddsnät.
Det är väl det sociala skyddsnät många flyr då de inte känner de passar på landsbygden och vill in i stadens anonymitet för att kunna utveckla sig själva som de vill utan att få vingarna klippta av de som tar ner en på jorden.
En del passar i stan bättre men jag tror att en moai av något slag behövs alltid, en egen liten klick av lugn och trygghet i den rasande egoismen ute i den verkliga världen.
Hitta din ikigai
Att hitta ditt mål och din mening i livet kan ta hela livet eller så står den framför dig hela tiden. Tror inte du behöver krångla till det som i Greys anataomy (min sinnesbild av meningslös serie med meningslösa problem) för att bli lycklig utan öppna ögonen och känn efter. Låt dig få en chans att hitta det du lever för, behöver inte vara att rädda världen åt andra kan räcka med att själv må bra.
Åsså ha en aktiv pension tydligen.
