Jag minns när Olof Palme sköts, det var 28 år sedan och jag väntade på svensktoppen men inget hördes utom sorgmusik på radion. Jag blev skitarg. Det var på den tiden tv och radio sände på vissa tider och inte därimellan och spotify och youtube existerade inte utan det var Svensktoppen, trackslistan och kassettband från MrMusic som gav musik till en liten skoltjej.

Däremot Estonias förlisning är desto mer smärtsamt för det var 20 år sedan och jag gick på Malgomajskolan, andra året.

Humanistklassen som gick tredje året var med på Estonia, alla utom en. På resan följde också en lärare jag inte hade men som flera av mina vänner hade i engelska och rektorn var med. Vi satt i en lägenhet på trissen och kollade på vår pyttelilla tv innan skolan och då sa de på nyheterna natt en färja från Estland gått under.

Åh vad bra att de åkte igår sa vi till varandra, för visst var det igår de åkte för de skulle väl vara hemma idag va?!

Väl på skolan insåg vi att så var inte fallet. De hade åkt med Estonia. Chock.

Jag är inte en nära anhörig men väl är det obeskrivligt att bli påmind. Mitt dumma pucko såg på animeringen av förlisningen på Aftonbladet webbplats idag. Jag kommer ihåg att vi ”visste” att de hade hytter under bildäck och det gör mig så hjärtskärande sorgsen att se hur färjan tog in vatten först där och veta de hade inte en chans. De hade inte en chans. Kanske är det fel information men det var det vi hade för oss. Förbannade jävla bogvisir.

En sak som slog mig i efterhand var att jag fick ett så ljust minne att ha kvar. En av tjejerna som åkte med hade jag bott med på elevhemmet och snackade med lite då och då. Dagen innan de åkte så satt jag med henne och hade en lång pratstund och det var så kul så glatt och jag minns att jag tänkte Varför hänger jag inte mer med henne för?

Veckan efter Estonia var det planerat att jag och ett gäng från min årskull skulle åka färja över till Finland och vara med om ett liknande samarbete som de som åkt till Estland hade gjort. Vi vägrade åka och resan senarelades. Då vi väl åkte kommer jag ihåg att vi gick ut på däck och kollade livbåtar och var flytvästarna var och att jag ville stanna på det däck där båtarna fanns. Allt sedan andra ring i gymnasiet ryser jag då jag åker över en bro och kommer nog aldrig boka en kryssning.

Jag är så obeskrivligt tacksam att jag inte var med på den resan med estonia utan hade min plats på höstens andra utbyte. Lika tacksam som jag är för att jag lever lika ledsen är jag för de som inte som jag fick chansen att gå ut gymnasiet och skapa sig ett vuxenliv.

Sorgen finns kvar. Lika stark som när de skulle åka utför rutschkanan på studenten och den enda eleven i humanistklassen åkte med de som gick ut samhäll. Lika tyst och tungt det var ett tag då innan skratt och rop tar över och livet vinner och studenten firas så finns där en tagg kvar.

Lite av terapi att skriva detta men även för att påminna om att livet är skört och dyrbart.

Kram till er.
och ta väl hand om varje sekund vi har kvar.
både för de som inga sekunder har kvar och för din egen skull.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Rekommenderade inlägg